I natt kanske...?

Den tanken följer oss allt jämnt nu i väntans tider.
Vi vet, onsdag är dagen för födelsedag men det kan ju bli när som helst.
Fram tills nu har jag varit otroligt rörlig och i fysiskt och i "gott skick" men nu tycker jag att handlingsutrymmet blivit lite väl begränsat och att tecknen är nog många på att det är dags för den fjärde familjemedlemmen att komma ut.

Jag går numera som en äkta gravid, långsamt och anklikt.
Jag har fått ta av mig mina ringar och det ser ut som om jag har strumpor på fast de togs av för tre timmar sedan, nu samlas det vätska som aldrig förr.
Jag vill helst äta eller sova och Wilmers att-växa säng är vansinnigt obekväm att ta sig i och ur.
Jag ser inte trosorna framifrån längre, för magen har sjunkt ner så långt.
Jag kan inte köra bil längre, ser inte över instrumentbrädan (måste ju sitta längst fram för att nå ner till pedalerna) eftersom jag måste luta sätet bakåt om magen ska få plats.
Dessutom når jag inte att skrapa framrutan på bilen själv, lämnar en fin bit på mitten.
Arbetar ståendes på sidan i köket, annars når jag inte fram tillräckligt långt eller mer än till första hyllan i skåpen.

Wilmer lägger kinden mot magen och ropar "Hallå bebisen, hör du mig! Kom ut nu!"

Ja, vi väntar och längtar (med skräckblandad förtjusning)!